Oh but that one night Was more than just right I didn’t leave you cause I was all through Oh I was overwhelmed and frankly scared as hell Because I really fell for you
Finfin dag med en finfin vän. Älskar tillfällen då tiden bara flyger förbi, för att man har roligt och mycket att prata om. Eller tillfällen då man skrattar åt sånt som egentligen inte är roligt, men som för stunden känns oerhört roligt. Och sist men inte minst tillfällen då man känner sig hemma, att man kan vara sig själv till högsta grad. Det är sådana tillfällen som man påminns om hur bra människor man har omkring sig.
Det spelar nog ingen roll om det är ett halvår som går, en månad eller en dag. Det sker ständigt förändringar, även om vi inte ser de där små detaljerna som egentligen är viktigast av allt. En sån liten sak som att få en påminnelse om att vi är bra människor, att varje människa kan göra fel och att vi snart sitter där tillsammans, kan få oss att stanna lite extra länge på ett och samma ställe. Vi känner den där känslan av att vara behövd, men samtidigt så mycket rädsla av att det kan ta slut i samma stund.
Troligen kommer vi alltid känna så och det gör oss nog bara mer redo för att ta ett steg framåt. Ett litet steg fram tillsammans med någon vi kärat ner oss i och som har en funktion i vår tillvaro. Så mycket känslor, så många ord. Så mycket tillit, så mycket tro. Vi kommer sitta där tillsammans och le tills vi inte orkar mer, vi kommer berätta vår livshistoria tills varje liten detalj finns med och vi kommer förstå innebörden till varför vi aldrig vänt ryggen till. För det är just så det är, när världen känns så liten och det bara är vi två där.
Vi vet så mycket, men trots det så har vi en tendens att försöka smita undan från allt vi någonsin vetat om. Vi springer förbi saker vi vill ha, vi lämnar kvar saker vi vill ha och vi hindrar oss själva från att låta någon annan ta ett för stort steg in i den privata atmosfär vi skapat oss under en lång tid. Vi ska alltid skydda oss från sådant som kan ta lite för mycket pusselbitar ifrån oss. Ingen får trampa på vår mark eller skapa sig en egen pusselbit inom vår egen atmosfär. Det är strängt förbjudet att ens tänka tanken att en annan människa kan ha makt nog att ta ett steg in i det förbjudna området vi skapat bara för oss själva. Vi hindrar, springer och markerar att ingen får någonsin spatsera runt i något som vi endast skapat för att skydda oss från att bli för engagerade i en annan människa. För det är ju farligt, att låta någon visa lite känslor och ge oss det vi egentligen söker. Det vi alltid strävar efter och alltid kommer sträva efter.
Alltid lika roligt att vakna på dåligt humör, eller? Sovit alldeles för länge och drömt konstiga drömmar hela natten. Sen gör ju inte vissa människor saken bättre dessutom, så trött på dig, så himla jävla trött.
Just i denna stund känns livet alldeles underbart. Det är otroligt att man måste behöva gå igenom mycket innan man är på rätt plats, innan man känner att allting löser sig och innan man känner sig lycklig. För nu, ja just nu är jag lycklig. Och jag tänker inte låta någon förstöra det. Ingen. Inte ens jag själv. Jag kan inte förneka att jag är stolt över mig själv, att jag låter mig riva ner alla murar och släppa in någon så nära inpå.
Well you might be a bit confused And you might be a little bit bruised
But, baby how we spoon like no one else So I will help you read those books If you will soothe my worried looks And we will put the lonesome on the shelf
Du springer längs gatan och tror att du kommer hitta vägen hem, du springer tills du blir anfådd, tills benen inte längre bär, tills du inser att det varken finns någon gata eller väg hem.
Turbulensen ökar i en hastigfart för var dag som går, jag hinner inte med, jag tappar taget i kurvorna. Under denna passionerade underbemannade tid kan jag inte beskylla någon ifall de mister kontrollen. För vad vore det om jag försökte hindra 457 erövrare till att utnyttja systemet, jag inte själv förstår mig på.
Vi står inför ett ingenmansland där vi förblindas av allt elände, där det tidigare var förbjudet att beträda, men som nu anförtror sig till människor utan glansig yta. Det anförtros, det utnyttjas, det beskylls. Troligen vaknar du och inser att allt du sett i ditt liv, inte längre är gjort av färg.
Mina drömscener har blivit verklighet. En historia baserad på en man som spelar synth. Där han spelar musiken med sina läppar, sina läppar av gårdagens teknologi. Från hans fingrar rinner rödvin samlat med bläck.
En kropp byggd på skinn & ben. En avskalad hud från asfaltens fart, med fläckar små. Ingen ordentlig tanke i huvudet, bara scener med folk som erövrar kostymer. Trånga kostymer med ett eget förflutet. Han försökte inte sätta dit någon, men med ett omvänt spel vart det genast tvärtom.
